En viss oro

Ja, det är nog så att jag har en del integritet i alla fall. Ikväll hade jag en diskussion med J. Denna väckte tankar kring både integriteten, och var detta behov att skydda sitt inre från insyn, bottnar i. Så här i efterhand kan jag nog säga att jag värdesätter min integritet mycket (kanske för mycket), och att jag känner litegrann inför den som man känner inför en släkting man inte träffat på länge;
- man både värdesätter den och tycker att den är lite knepig.

Jag börjar tycka det är lättare att dela med mig saker på min blogg. Här testar jag mina tankar och min vardag, och på någotslags vis måste detta vara ok för mina läsare, annars är det så lätt för er att bara klicka vidare, bort från mig, och bort från vad jag tänker.

Det är svårare med det sagda ordet. Visst är jag stolt över den jag är, och den jag blivit. Men ibland regerar min naivitet och jag vräker ur mig tankar, till dess min cynism tar över, och helt plötsligt säger den mig att jag sagt för mycket. Sekunden efter- en oro för att någon ska kunna avslöja mig för den de tror att jag är. Förhoppningsvis är så inte fallet. Men på grund av min integritet:
- En viss oro.

Vanvett vs.kriminalitet

Michel Foucault skrev att "det är vanvettets absoluta privilegium att härska över allt ont hos människan". Jag tror att det ligger någonting i dessa ord, även om vanvettet nuförtiden får dela sina sysslor med kriminaliteten.

Alla människor som vi så gärna vill klassificera som onda, via porträtt i media och via vårat språk när vi talar, är enklare att acceptera som en del av vår värld om vi kan sätta en stämpel på dem.Jag tror att vi på något vis behöver dessa stämplar för att överhuvutaget ha en chans att förstå. Tidigare var det de vanvettiga som media utmålade som blodtörstiga bestar som med nöje dödade, plundrade och gjorde allt sådant som vi vanliga Svensson för allt i livet inte kunde förstå. Om det var någon av Svenssons som begick fruktansvärda brott så blev han snart förvisad till att vara en av de vanvettiga.
Att se på människor som begår brott som vanvettiga öppnar ju också för att detta vanvett är någon form av galenskap, och att detta är något som kanske går att bota eller behandla. Att se det som en form av galenskap skapar ju också en distans mellan människan och brottet. På någotvis är det ju inte människan som då styr sina handlingar det är ju vanvettet, som likt galenskapen är en sjukdom.

Personligen tycker jag att det är skrämmande att vi börjar tillskriva kriminaliteten galenskapens privilegium att härska över det onda hos oss. Kriminalitet är ingen sjukdom, ingenting vi kan gömma oss bakom. Kriminaliteten skapar vi själva, och om vi börjar se kriminaliteten som en förlängning av vanvettet, eller låter kriminaliteten ta vanvettets plats, tror jag vi är ute på hal is. De bestar som utmålas av media kommer att ses som produkter av vårat samhälle, och inte som sjuka individer som kan behöva hjälp och behandling. Att se delar av mänskligheten som produkter kommer att öppna för att vi helt enkelt kan välja bort de produkter som inte passar oss. Vi kommer att via media kunna välja bort människor. En produkt kan man kassera, men ska man verkligen uppmuntra kasserande av människor?

(...)

Jag förstår det inte

På någotvis har det hela fått oanade proportioner
kvällarna och nätterna har helt plötsligt förvandlats till någonting annat.

I mörkret har tystnaden blivit infekterad med frågor
och ljuset blir till sorl-
till svar utan sanning.

Hur allting plötsligt kretsar kring dessa frågor
obesvarade, svarslösa, meningslösa.

Hur jag själv kretsar kring dessa frågor
Och hur surret av alla svar blivit till mitt ljud-
Min sanning

Hur ingenting längre kan förklaras
Hur jag inte längre kan förstå
-eller förstås

Smuts och pärlor

Det här med människor i ens närhet är ett outtömligt ämne. Så jag tror att jag idag ägnar några stilla reflektioner över dessa människor vi möter, vissa valda av slumpen och vissa valda av vardagen.

En av dessa människor slumpen valt ut åt mig passade förra veckan på att ta mig på brösten medan jag jobbade, detta medan jag var på väg att avvisa honom från lokalerna. Den här personen tillhör ligan som jag brukar benämna "Väsbysmuts". Han liknar misstänkt mycket en neandertalare (vilken förövrigt skulle bli förolämpad över jämförelsen), och det faktum att vi före hans namn lagt till attributet "skrik" när vi talar om honom på jobbet kanske målar upp en passande bild. Annars är han en människa som gillar fotboll, öl och brudar. Ja...
Jag önskar att jag blivit förvånad i ett sånt här ögonblick, men dessvärre var min första tanke "den ene är fan dummare än den andre". (Denna första tanke ser jag som lite skrämmande, då jag verkligen försöker värdesätta naivitet och försöker ha detta som ledord för hur jag ser på människor. Men ibland är det svårt.)

En som däremot gör det hela lite enklare att se på människans förträfflighet är E som jag just nu undervisar i svenska. På någotvis har han en hunger och iver att ta till sig det svenska språket som har gjort att jag själv har börjat förstå språkets storhet. Alla dessa mekanismer och språkgemenskaper som jag tidigare läst så mycket om blir så mycket tydligare när man ger någon de verktyg som krävs för att kunna flytta sig från en språklig gemenskap till en annan.

En av de suveräna

Kockar kan också vara rockstars!

om det där med människorna

Någonstans i Sverige
i en trasig spegel på krogen
bakom dolda löften i cigarettröken
i förvridna sanningar, fullerus
så existerar du.

Och allt det du var, allt det du sa, det du lovade-
Allt det du kände, allt det du gjorde-
Borde ha gjort, ville göra-
Är för evigt borta.
Gick förlorat.

Någonstans i Sverige
i en taxi från krogen
till den sista efterfesten
den där som skulle vara "den ultimata".

Det var ju där allt skulle ske-
du skulle möta kärleken
han som bara sa söta sanningar
och bara kändes som sommar
doften av hasch skulle bytas ut
mot doften av Grumme-tvättsåpa.

Den där bittra tablettsmaken i munnen
skulle försvinna
och bara smaka kyssar.

Det där tomrummet i ditt hjärta skulle fyllas-
fyllas ut med vetskapen att du hade någon
att du var älskad.

Men allt gick i krasch den natten
som en spegel.

Någonstans i Sverige.

Och till ett höghus
där det inte längre fanns hopp
i de längesedan förlorades förort
begav sig din sista taxiresa

Den där lägenheten
där allt redan var försent
där ingenting längre viktigt
slukade dig med hull och hår

Helt plötsligt fanns där ingen återvändo

Någonstans i Sverige
försvann hon.

Allas vår dryckessyster och vapendragare.

Och på krogen

det är där vi fortfarande ser dig
det är där ditt avtryck finns-
i en trasig spegel
bakom dolda löften i cigarettröken
i de förvridna sanningarna

-Där ser vi henne
en sista skål

Någonstans i Sverige

Vatten över huvudet/genus judiciale

Visst är jag lite rädd över att ha tagit mig vatten över huvudet vad det gäller mitt nyårslöfte att börja blogga.
Jag har alltid blivit skrämd över tanken att mina ord fungerar även utan mig, att dessa skrivna ord öppnar för allvar och skratt som jag ej kan råda över. Framförallt kanske det ligger någon slags rädsla i känslan att bli alltför ensidigt bedömd, de skrivna orden är inte allt jag är, men de uttrycker fortfarande en essens av vad jag som person finner viktigt.

Detta kanske är just en av anledningarna till varför merparten av bloggarna som skrivs och efterliknas alla handlar om tämligen ytliga ämnen som debatter om huruvida man kan bära tights utan tunika, och om vilket band som faktiskt är bäst i världen.

-Någonstans inom oss finns en skräck för att visa vad som egentligen är viktigt och en skräck för att våga reflektera över orden vi använder och hur de uppfattas.