En viss oro

Ja, det är nog så att jag har en del integritet i alla fall. Ikväll hade jag en diskussion med J. Denna väckte tankar kring både integriteten, och var detta behov att skydda sitt inre från insyn, bottnar i. Så här i efterhand kan jag nog säga att jag värdesätter min integritet mycket (kanske för mycket), och att jag känner litegrann inför den som man känner inför en släkting man inte träffat på länge;
- man både värdesätter den och tycker att den är lite knepig.

Jag börjar tycka det är lättare att dela med mig saker på min blogg. Här testar jag mina tankar och min vardag, och på någotslags vis måste detta vara ok för mina läsare, annars är det så lätt för er att bara klicka vidare, bort från mig, och bort från vad jag tänker.

Det är svårare med det sagda ordet. Visst är jag stolt över den jag är, och den jag blivit. Men ibland regerar min naivitet och jag vräker ur mig tankar, till dess min cynism tar över, och helt plötsligt säger den mig att jag sagt för mycket. Sekunden efter- en oro för att någon ska kunna avslöja mig för den de tror att jag är. Förhoppningsvis är så inte fallet. Men på grund av min integritet:
- En viss oro.

Vanvett vs.kriminalitet

Michel Foucault skrev att "det är vanvettets absoluta privilegium att härska över allt ont hos människan". Jag tror att det ligger någonting i dessa ord, även om vanvettet nuförtiden får dela sina sysslor med kriminaliteten.

Alla människor som vi så gärna vill klassificera som onda, via porträtt i media och via vårat språk när vi talar, är enklare att acceptera som en del av vår värld om vi kan sätta en stämpel på dem.Jag tror att vi på något vis behöver dessa stämplar för att överhuvutaget ha en chans att förstå. Tidigare var det de vanvettiga som media utmålade som blodtörstiga bestar som med nöje dödade, plundrade och gjorde allt sådant som vi vanliga Svensson för allt i livet inte kunde förstå. Om det var någon av Svenssons som begick fruktansvärda brott så blev han snart förvisad till att vara en av de vanvettiga.
Att se på människor som begår brott som vanvettiga öppnar ju också för att detta vanvett är någon form av galenskap, och att detta är något som kanske går att bota eller behandla. Att se det som en form av galenskap skapar ju också en distans mellan människan och brottet. På någotvis är det ju inte människan som då styr sina handlingar det är ju vanvettet, som likt galenskapen är en sjukdom.

Personligen tycker jag att det är skrämmande att vi börjar tillskriva kriminaliteten galenskapens privilegium att härska över det onda hos oss. Kriminalitet är ingen sjukdom, ingenting vi kan gömma oss bakom. Kriminaliteten skapar vi själva, och om vi börjar se kriminaliteten som en förlängning av vanvettet, eller låter kriminaliteten ta vanvettets plats, tror jag vi är ute på hal is. De bestar som utmålas av media kommer att ses som produkter av vårat samhälle, och inte som sjuka individer som kan behöva hjälp och behandling. Att se delar av mänskligheten som produkter kommer att öppna för att vi helt enkelt kan välja bort de produkter som inte passar oss. Vi kommer att via media kunna välja bort människor. En produkt kan man kassera, men ska man verkligen uppmuntra kasserande av människor?